söndag 17 oktober 2010

Att bryta mönster

Hur befriar man sig själv från något man levt med så länge? Man har verktyg, man vet att det man gör inte är hållbart eller givande på något sätt, men ändå har man inte tagit sig ur det. Varför? För att det är tryggt och hemtamt? För att det känns oöverstigligt att förändra "gamla vanor"? Var det därför "20" veckor i terapi inte hjälpte? För att jag inte vågade släppa taget? För att jag var stressad över annat och gjorde allt för att hålla fast vid något/ihop mig själv? Det är inget liv om man inte lever det till fullo och det känns fel att göra något som skadar mig själv, även om det är vad jag gjort större delen av mitt liv på olika sätt. Men det känns så svårt att sluta.

3 kommentarer:

  1. Ja det är synd att man slösar bort sin energi på sånt som maninte behöver. Men vi är männsikor med känslor och då kan det var svårt att bryta även om det är nödvändigt. Kram Lilitha

    SvaraRadera
  2. Oj, vad jag känner igen mig.
    Det här är något som jag vet att många människor kämpar med och oändligt många ställer sig just den frågan; varför är det så svårt att bryta?
    Så du är inte ensam.
    Det faktum att man inte är ensam om något brukar tyvärr sällan vara till någon hjälp. :-(
    Men kanske kan man känna sig lite mindre "onormal" och lite mer mänsklig av att veta det...

    SvaraRadera
  3. Jag känner väl igen mig i det här, försöker för fullt bryta mina gamla mönster för att må bättre, men det är svårt. Känner dock att jag får mycket motivation och tänker mer positivt sedan jag började läsa olika wicca-bloggar :)

    //BlueRain

    SvaraRadera